”Bort med de stora rovfiskarna (typ gädda och gös) i sjöarna! Eller minska åtminstone deras utbredning, och för Guds skull, släng inte tillbaka dem i sjön om du lyckas fånga någon. De bara ”dammsuger” sjön på andra fiskarter och utarmar på sikt fiskbeståndet!” Påståendena är kanske tillspetsade men är i någon mening bekanta för flertalet fiskare. Den generella logiken – att rovdjurens jakt minskar antalet bytesdjur är en vedertagen sanning … eller? Nja, sett över tid fluktuerar alltid antal rovdjur och bytesdjur – någon egentlig ”balans” existerar aldrig! Människan har dock rubbat dynamiken vilket inte sällan bekräftar rådande logik.
Men i fiskarnas värld är det ofta tvärtom – rovfiskarnas jakt kan märkligt nog leda till att det blir fler bytesfiskar. Hotade fiskbestånd kan räddas genom att minska rovfiskarnas tillgång på föda istället för att minska antalet rovfiskar. Svensk forskning vänder upp och ner på vedertagna ekologiska principer. Här återgiven text är en kort sammanfattning från en artikel i Forskning & Framsteg (läs hela artikeln här). Mina kommentarer får läsaren på ”köpet” …
– Många rovfiskar föredrar byten som är mindre än en tiondel av den egna kroppslängden. En rovfisk på en meter vill alltså ha byten som är kortare än tio centimeter, säger Lennart Persson, professor vid Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap på Umeå universitet. Se där, den vetenskapliga teorin tycks inte stödja sportfiskeindustrins satsning på ”magnumbeten”, dvs idén att stora fiskar också kräver stora betesdrag. Lennart Persson och professor André de Roos vid Amsterdams universitet har utvecklat nya modeller för djurbeståndens tillväxt över tid (det forskarna kallar populationsdynamik). Klassiska populationsmodeller beskriver vanligtvis tillväxten som en balans mellan reproduktion och dödlighet, men forskarna anser att detta ger en alltför förenklad bild av verkligheten.
– Man har inte tagit hänsyn till att djur växer under livet, utan i stället bara tittat på reproduktionen och antalet individer, säger Lennart Persson. När forskarna bygger modeller som tar hänsyn till djurens storlek blir det tydligt att några av ekologins grundteser måste ifrågasättas. En av dessa är att rovdjurens jakt alltid leder till att antalet bytesdjur minskar. Forskarteamet visar att det faktiskt kan vara tvärtom: rovdjurens jakt leder till att antalet bytesdjur ökar! Det beror på att rovfiskarna (i artikeln används torsk som exempel) påverkar bytesfiskarnas (skarpsillarnas) storleksutveckling. Allt har alltså med storleken att göra.
Fiskar växer hela livet och storleksutvecklingen kan vara enorm: en vanlig abborre ökar i vikt tio miljoner gånger (!) under sin livstid. Men tillväxthastigheten är inte konstant – den påverkas av miljöfaktorer som tillgången på föda. Om det är ont om föda slutar fiskarna att växa och reproduktionen avtar. Födans energi räcker då bara för att överleva. Forskarnas modeller visar att om en rovfisk jagar små individer, så ökar födotillgången för de kvarvarande individerna = deras tillväxthastighet ökar = andelen stora individer ökar i bytesbeståndet. Stora fiskar (bytesfiskar) producerar många romkorn vilket leder till att det blir mer småfisk, som är rovfiskens föda. Det sker således en överkompensering av antalet individer i den storleksklass som utgör rovfiskens födokälla.
Modellerna visar även hur skör balansen kan vara. Ett alltför kraftigt fisketryck (på stora rovfiskar) kan leda till att rovfisken tappar greppet om bytesfiskens storleksutveckling. Systemet intar då ett nytt jämviktsläge där bytesfiskarnas antal och utveckling istället regleras av födotillgången = dvärgvuxet bytesbestånd med låg reproduktion. Mindre bytesfiskar = färre rom och yngel = mindre mat för rovfiskarna, vars bestånd kollapsar. Nu hamnar rovfiskarna i ett slags återvändsgränd: det krävs fler småfiskar för att det ska bli fler rovfiskar. Men om det ska bli fler småfiskar, så måste det först bli fler rovfiskar. Phuu, hänger ni med? Bytesfisken regleras nu av födotillgången – inte av rovfiskarna. Åtgärden, att försöka rädda en rovfisk, sker genom att fiska upp dess byte – att minska bytesfiskarna.
I en norsk sjö (Takvatnet) med såväl öring som röding ville man få till ett bättre rödingfiske. Rödingen var dvärgvuxen, alltså fiskade man ut beståndet och hoppades att de återstående rödingarna skulle växa sig större. Och mycket riktigt, när beståndet minskades blev tillgången på föda bättre för de återstående rödingarna, som började växa och producera mer avkomma. Resultat: en ökad mängd små rödingar, som utgör föda för öringarna. Den nya balansen har bestått drygt 20 år efter utfiskningen. En analysmodell av utvecklingen visar att det numera är öringarna som reglerar rödingbeståndets storlek och sammansättning – rovfiskarna kan alltså gynna sin egen födoresurs, deras konsumtion medför att de får fler byten av lämplig storlek.
En länge vedertagen ekologisk princip är att två arter inte kan leva av samma resurs då konkurrensen kommer att medföra att den ena arten går under. En princip som anses vara drivkraften bakom arternas specialisering, att de utvecklar unika nischer. Men Lennart Perssons forskning visar att två arter mycket väl kan leva av samma resurs. Faktum är att det kan vara en förutsättning för överlevnaden för vissa rovdjur. Återigen är det storleksutvecklingen som bidrar till det oväntade utfallet. Ett rovdjur kan förändra storleksstrukturen i bytesbeståndet. Genom att jaga små byten ökar andelen stora individer (men total biomassa av bytesfisk minskar). Det skapar förutsättningar för ett rovdjur till, som lever av de stora bytena. Två sorters rovdjur kan alltså leva av samma bytesbestånd utan att konkurrera med varandra. Men rovdjur nummer två, som lever av stora byten, är beroende av rovdjur nummer ett.
⬆ Rovfiskar ökar mängden föda.
Ett rovdjur, dess bytesdjur och bytesdjurets födotillgång utgör en näringskedja med tre nivåer. Enligt gällande ekologiska teorier kan balansen i näringskedjan regleras på två olika sätt. Näringskedjan kan vara styrd uppifrån eller underifrån. I det första fallet kontrollerar rovdjuren antal bytesdjur – där en minskning av bytesbeståndet också medför en ökning av födoresursen (indirekt påverkan). I det andra fallet är det födoresursen som styr förloppet – en ökad födotillgång för bytesdjuren innebär fler bytesdjur som i sin tur gynnar rovdjuren i toppen av näringskedjan.
⬆ Fisket rubbar balansen.
Men nu har amerikanska forskare visat att ett tredje utfall är möjligt. Om bytesfiskens födotillgång ökar leder detta till att rovfisken dör ut, till exempel om uttaget av rovfisk är för omfattande (vilket hänger samman med bytesfiskens storleksutveckling). Förklaringen är att småfiskarna växer upp snabbare – det blir flera vuxna fiskar – men eftersom de vuxnas födotillgång är oförändrad uppstår det en flaskhals och de drabbas av födobrist, reproduktionen stannar av och rovfisken förlorar sin födokälla.
⬆ Abborren konkurrerar ut mörten.
Abborre och mört, två av våra vanligaste insjöfiskar, har ett komplicerat förhållande som under vissa betingelser inte kan växa upp i samma sjö. Abborrar och mörtar konkurrerar om födan under de tidiga utvecklingsfaserna. Båda arternas yngel lever till en början av små djurplankton (hjuldjur), när fiskarna blivit lite större skiftar de diet till att äta större djurplankton och efter ytterligare tillväxt börjar båda arterna äta bottendjur. Därefter börjar arterna utveckla olika matvanor: mörten blir växtätare medan abborren blir rovdjur på andra fiskar, även mörtar. Abborrarnas mörtjakt blir till mörtens nackdel, en begynnande obalans mellan arterna, … enligt gängse teorier. Nu har experiment visat att mörtarna är bättre på att fånga djurplankton än abborrarna och kan därmed ha en konkurrensfördel gentemot abborrarna under uppväxten. Mörtarna inte bara kullkastar teorin, de ”styr” också etableringen i en sjö där abborrar saknas: abborrarna kan nämligen inte etablera sig i en sjö där det redan finns mört! Mörtynglen konkurrerar ut abborrynglen = inga stora abborrar som kan jaga mört.
Fast å andra sidan gäller motsvarande scenario om mört etableras i en sjö med abborrar. Då kommer ettåriga abborrar att äta mörtens årsyngel och eftersom yngel av båda arterna äter djurplankton innebär minskningen av mörtyngel att abborrynglen får mer föda. Det leder till att de växer snabbare, och nästa kull av ettåriga abborrar blir därför större än föregående årskull vilket i sin tur leder till att dessa äter upp en större andel av mörtens årsyngel. Abborrynglen får därmed ännu mer mat och nästa kull av ettåriga abborrar blir alltså ännu större osv. Så här fortsätter det tills abborrarna blivit så stora att de sätter i sig alla mörtyngel. Mörtbeståndet består sedan bara av äldre individer, och när de dör av ålder är hela beståndet borta.
Experiment i fyra sjöar har bekräftat modellen. Men i två sjöar överlevde både abborre och mört. Förklaringen: sjöarna hade även gäddor. Gäddorna räddade mörtynglen (!): gäddorna åt upp en del abborrar för att tillräckligt med mörtyngel skulle överlevde till vuxen ålder. Det verkar alltså som om mört och abborre bara kan samexistera i närvaro av större rovfiskar som håller nere abborrbeståndet.
Säga vad man vill om rovdjur (och rovfiskar) men deras ekologiska status måste omvärderas – och i större utsträckning skyddas och bevaras – i den natur som människan under lång tid har rumsterat om i.