EU: s vattendirektiv kan kortfattat sammanfattas med att 1) alla vatten (grund-, yt- och havsvatten) ska uppnå god ekologisk och kemisk status till ett förutbestämt årtal (senast 2015, 2021 eller 2027) samt att 2) ingen försämring får ske av vattnets ekologiska/kemiska status, allmänt kallat icke försämringskravet. Vad den senare beskrivningen innebär i praktiken har sedan ett antal år legat som ett mål för prövning i EU: s domstol.
Den första juli meddelade EU-domstolen (mål C‑461/13) vad som specifikt gäller angående icke försämringskravet. Domen var sällsynt klargörande! Två avgöranden fastställdes:
- En myndighet får inte meddela tillstånd till en vattenverksamhet som riskerar (obs ordvalet; riskerar) att orsaka en försämring av ekologisk/kemisk status eller när uppnående av god ekologisk/kemisk ytvattenstatus äventyras (obs ordvalet; äventyras).
- Begreppet ”försämring” ska tolkas så att en försämring av en enskild kvalitetsfaktor som bestämmer statusen på ytvattnet inte får uppstå – även om den sammanvägda statusklassen inte försämras (god ekologisk/kemisk status definieras av många olika kvalitetsfaktorer).
Vad innebär då domen i praktiken? Ja, den sätter definitivt punkt för alla planer på vattenkraftutbyggnad i jungfruliga (opåverkade) vatten och miljökraven vid restaurering/ombyggnation av befintlig vattenkraft skärps/tydliggörs eftersom ingen kvalitetsfaktor tillåts försämras. Domen berör inte bara vattenkraften utan alla dammar, avledningar av vatten, vägbyggnationer etc som riskerar att försämra eller äventyra vattnets status. Hela domen hittar du här (på svenska) och Hav- och vattenmyndighetens referat av domen återfinns här.